Ja vad säger man...

 

Vi har en tonåring i huset, stök, bråk och tjafs!!

Dörren smäller igen och du får heta ”Jävla mamma Jävla pappa”, trots att allt du gör är för ditt barns skull, då är du inte ensam, när din roll som förälder gång på gång ifrågasätts, spelas ut – och när hon/han din lilla/lille älskling förvandlas till en argsint unge som styr och ställer över allt och alla. Vad gör du då?

 

Så som jag känner måste man som förälder kan man försöka prata med sina tonåringar och ge dem de bästa förutsättningarna man kan, för att klara sig genom tonårsperioden så lindrigt som möjligt och ge dem vägledning. Med de måste få lära sig av sina misstag, det är nog det enda som får dem att stanna upp och tänka efter. Men som förälder måste man också sätta gränser. Gränser är viktigt och prata med din tonåring om vad denna/denna upplever som rimligt och försök sedan att kompromissa.

En tonåring som bara tänker på sig själv, En tonåring som kan allt, En tonåring som vet allt, En tonåring som inte kan se konsekvenserna av det man gör, en väldigt förvirrad tonåring med tusen olika känslor inom sig.

Som förälder kan man känna sig besviken, sorgsen eller kanske misslyckad. En ung person drar sig undan föräldrarna är en del av sökandet efter en egen identitet och en viktig del i utvecklingen. Det behövs också för att man ska våga ge sig ut på egen hand i världen.

 

Det är en svår tid som förälder men säkert också lika svår som tonåring!!

Helgen har varit lite stökig, inget som man kan göra så mycket åt, mer än att finnas och prata.

 Att brusa upp tror jag inte på, det förvärrar bara situationen och även tonåringen år i taket och man kommer inte fram till något alls. Nej,  det är mer kännbart att visa sin besvikelse, tror jag,  för innerst inne finns en väldigt fin och känslig person som när han får tid säkert funderar i sin ensamhet på det ni pratat om, Love U !!

 

P &K

S